Lite rabbel om barndomstrauma
Igår hade jag en sån där dag då jag bara ville ligga under täcket hela dagen och spela datorspel.
Jag hade en otroligt jobbig dröm om mitt obehandlade barndomstrauma som gav mig panikångest i drömmen och i verkligheten. Drömde om en av de som mobbade mig värst i högstadiet, vilket jag inte har kunnat jobba alls med, eftersom mina psykologer och terapeuter bara fokuserat på separationen mellan mina föräldrar. Det tog mig dock några år efter högstadiets slut att inse att det faktiskt var mobbing jag utsattes för. Självklart handlade det om min vikt. Att jag gick omkring med en alternativ stil var det ingen som brydde sig om. Bara att jag var fet.
Tror det var typ halva min årskull + några fler äldre som kom med kommentarer som "Jag tyckte väl att jorden skakade" när jag gick förbi, "Åh fyfan där kommer hon, göm maten!" när jag kom in i matsalen, eller bara tittade mig djupt i ögonen och viskade "Jävla fetto" i klassrummet.
Och eftersom jag är som jag är, har levt med matmissbruk hela livet i princip, så blev jag självklart ledsen och åt bort mina känslor.
Men det är ingenting som varken terapeuter, läkare eller psykologer brytt sig så mycket om.
Eller ja, en läkare som jag träffade i höstas reagerade på att jag åt Mirtazapin mot min depression, och det läkemedlet ökar aptiten ganska rejält. Så han gav mig Voxra istället, som ska vara samma lika fast den sänker aptiten. Det funkar inte, nej.
Jag hade en otroligt jobbig dröm om mitt obehandlade barndomstrauma som gav mig panikångest i drömmen och i verkligheten. Drömde om en av de som mobbade mig värst i högstadiet, vilket jag inte har kunnat jobba alls med, eftersom mina psykologer och terapeuter bara fokuserat på separationen mellan mina föräldrar. Det tog mig dock några år efter högstadiets slut att inse att det faktiskt var mobbing jag utsattes för. Självklart handlade det om min vikt. Att jag gick omkring med en alternativ stil var det ingen som brydde sig om. Bara att jag var fet.
Tror det var typ halva min årskull + några fler äldre som kom med kommentarer som "Jag tyckte väl att jorden skakade" när jag gick förbi, "Åh fyfan där kommer hon, göm maten!" när jag kom in i matsalen, eller bara tittade mig djupt i ögonen och viskade "Jävla fetto" i klassrummet.
Och eftersom jag är som jag är, har levt med matmissbruk hela livet i princip, så blev jag självklart ledsen och åt bort mina känslor.
Men det är ingenting som varken terapeuter, läkare eller psykologer brytt sig så mycket om.
Eller ja, en läkare som jag träffade i höstas reagerade på att jag åt Mirtazapin mot min depression, och det läkemedlet ökar aptiten ganska rejält. Så han gav mig Voxra istället, som ska vara samma lika fast den sänker aptiten. Det funkar inte, nej.
Jag har försökt med nästan allt att gå ner i vikt. Ibland lyckas jag gå ner typ 10kg, sen händer någonting och jag äter upp allt igen. Står dock på väntelista för en överviktsoperation.
Hur som haver, jag hade en jobbig dag igår, men min kära sambo tyckte att "Nej du, nu går vi ut!"
Sen körde han oss till Hemlingby och vi gick 5km-spåret.
Sen körde han oss till Hemlingby och vi gick 5km-spåret.
Under tiden vi var påväg dit så ville jag spotta, grina och fräsa åt honom, men sen när vi hade kommit halvvägs in i skogen så kändes det magiskt.
Alla dessa vårblommor som färglade skogen, alla dofter av träd, doften av nyklippt gräs, och solen som lös i ansiktet. Det var faktiskt ganska skönt, även om jag kämpade för mitt liv första och sista biten.
Alla dessa vårblommor som färglade skogen, alla dofter av träd, doften av nyklippt gräs, och solen som lös i ansiktet. Det var faktiskt ganska skönt, även om jag kämpade för mitt liv första och sista biten.
Vi ska försöka ta oss iväg ikväll igen. Försöka göra det här till en rutin.
Jag menar, som häxa så är det väl ändå ganska självklart att man tillbringar tid i skogen?
Jag menar, som häxa så är det väl ändå ganska självklart att man tillbringar tid i skogen?
~ Blessed be ~